Föreläsare och inspiratör

Idag är Aron en av Sveriges mest anlitade föreläsare med över hundra uppdrag per år. Hans motivationsföreläsningar om hur man ska nå sina mål och maximera sin potential har inspirerat många av landets största och mest framgångsrika företag och organisationer. Det är en spännande och fascinerande upplevelse att lyssna till Aron – och få ta del av äventyr, kreativitet, humor och kämpaglöd.

Äventyrare

Redan som barn gillade Aron att utmana gränserna. Han klättrade träd, sågade och byggde snögrottor. Att upptäcka saker var helt enkelt något han gillade.

Efter en skada i höften vilket gjorde att han inte kunde satsa på elitidrott längre blev Aron utmanad att cykla till Paris och bara några månader senare blev han utmanad att bestiga Kebnekaise. Sedan dess har äventyr på äventyr avlöst varandra… Alla äventyr innefattar en insamling till Barncancerfonden.

” Jag vill säga att Kebnekaise är det projekt som sprängt flest mentala barriärer för mig. Det fick mig att inse att allt är möjligt om man bara jobbar hårt för det!”

Hjälpa andra

Arons speciella erfarenheter har fått honom att också vilja hjälpa och stötta andra. Idag är han framgångsrik ambassadör för Barncancerfonden. Genom sina äventyr har han samlat in miljontals kronor till livsviktig cancerforskning. Är 2015 blev han utnämnd till Årets insamlare.

Programledare och kommunikatör

Aron Anderson är ett välkänt ansikte för de flesta. Under de senaste åren har han ofta medverkat i tv, bland annat som programledare för Lilla Sportspegeln och Paralympics. Han har utsetts av Nyheter 24 till en av Sveriges mäktigaste unga åren 2015 och 2016, blivit utnämnd till superkommunikatör av tidningen Resumé och till Årets uppstickare av Shortcut.

Det var så det började… Aron berättar…

Jag hade verkligen världens bästa barndom. Vid 1 års ålder flyttade jag från innerstan till ett radhus i Nacka tillsammans med mamma och pappa. Med bara några års mellanrum kom sedan mina småbröder Leo och Hugo. Även om jag alltid gillat mina bröder har det varit syskonkärlek på hög nivå. Vi har brottats, slagits och puttat ner varandra frånbryggan på landet. Så som det ska vara helt enkelt. Favorittiden på året var alltid sommaren då vi var ute på landställetpå Idö i Stockholms skärgård. Där kunde vi springa runt nakna, bada och klappa kossorna. Jag kommer ihåg hur sommarlovet och somrarna på Idö var hur långa som helst. Dom tog liksom aldrig slut.

Allt började med att jag fick ont i rumpan när jag satt ner. Vi satt i bilen julen 1995 för att åka ner till mormor och morfar och fira jul där. Efter att ha åkt några timmar började jag få väldigt ont i rumpan av att sitta ner. Efter det försvann inte värken. Varje gång jag satt ner kom smärtan i rumpan tillbaka. Några veckor senare röntgades jag på sjukhuset. Svaret på röntgen kom som en chock för alla. Jag hade cancer. En tumör stor som ett äpple växte i mitt korsben i ländryggen. Många tester och undersökningar senare kunde man konstatera att det var en elakartad tumör men att prognosen för att bota den såg bra ut. På min 8e födelsedag. Den 26 januari 1996 fick jag min första cellgiftsbehandling.

Efter den första cellgiftsbehandlingen följde en väldigt tuff period. Det var en tid full av cellgifter, strålning och alla möjliga mediciner för att göra mig frisk. Jag konstaterade att det jag gick igenom som barn önskade jag ingen människa. Det var smärta, lidande och gråt. Nålstick och spya. Till en början gick det ändå bra. Man kunde se hur tumören krympte och allt gick verkligen i rätt riktning. Jag skulle bli frisk!

Efter operationen började en tuff tid i mitt liv. Så mycket av det som jag älskade att göra gick inte längre. Bland det bästa jag visste när jag var lite var att spela fotboll efter skolan. Det kunde jag inte göra längre. För att läka efter operationen behövde jag ligga stilla i en säng i 6 veckors tid. 6 veckor när man har mycket spring i benen är ingen höjdare. Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick jag inte sitta på 1 års tid. Föreställ dig den utmaningen. Du är nyopererad och kan knappt använda benen och dessutom får du inte sitta ner. Hur fixar man det?

Idrotten blev en viktig del (om inte den viktigaste) för mig för att ta sig tillbaka till livet. Det var där jag fick tillbaka mitt självförtroende och hittade något som jag verkligen älskade att göra. Det var i samband med att jag fick min första rullstol som jag började prova på många olika idrotter. De första jag provade var segling, friidrott och kälkhockey. Jag fastnade direkt för alla tre. När jag gör något i livet brukar jag göra det ordentligt. Lika så med idrotten. Jag började träna på så mycket det gick i alla idrotterna och blev snabbt bättre. Talang har jag alltid haft även om jag inte har varit den mest talangfulle.

Vid 13-års ålder var jag med på mitt första mästerskap. Det var junior-EM. Jag hade tränat så mycket jag bara förmådde men jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Eftersom jag aldrig tävlat utanför Sveriges gränser innan visste jag inte hur motståndet såg så jag var riktigt nervös. Mitt första race var 100 m. Jag var helt spak inför loppet men när jag väl satt på startlinjen försvann det. Då var det bara jag mot mållinjen. Jag kommer så väl ihåg hur startskottet går. Efter 50 meter är jag uppe i ledningen och lyckas behålla den hela vägen in i mål. En helt magisk känsla! Det gav mig blodad tand att fortsätta tävla ännu mer.

Jag gick ut gymnasiet med riktigt höga betyg och målet var solklart. Först skulle jag bli bäst i världen på friidrott och sen skulle jag skaffa mig en ”riktig” utbildning som mina föräldrar sagt var så viktigt ända sen jag var liten. Jag tog studenten i juni 2007 och i september 2008 hägrade mitt mål. Då gick nämligen Paralympics i Beijing. Dit skulle jag ta mig med och prestera riktigt riktigt bra. Stora målet var egentligen Paralympics i London 2012 när jag skulle vara som bäst men det tydliga delmålet var Beijing. Efter många timmars fokuserad träning kom jag till slut med. Känslan att tävla inför 90 000 skrikande kineser på läktarna var riktigt häftig. Jag gjorde inga bländande resultat men eftersom målet redan var inställt på London var det okej.

I december 2011 satsade jag för fullt mot Paralympics i London som skulle gå 9 månader senare. Under sommaren hade jag gjort mina bästa resultat i karriären (bland annat svenskt rekord på maraton) och det var nu det skulle ske. Under några månaders tid hade jag haft problem med smärta i min högra höft. Jag hade gått på otaliga besök till naprapaten men inget verkade hjälpa. Till slut gick jag till läkaren och fick den röntgad. Beskedet var bistert. Det visade sig att min höft låg ur led och det var det som orsakade smärtan. Läkarna sa att det inte var något farligt men att det behövde opereras för att jag skulle bli smärtfri. Operationen skulle innebära att jag missade London. Så jag beslöt mig för att träna på trots smärtan. I maj 2012 tävlade jag på OS-arenan i London på ett testevent inför spelen. Då visste jag även att jag aldrig skulle komma med till spelen. Min höft hade börjat strula så mycket att jag knappt kunde sova på nätterna. Situationen var ohållbar och jag bestämde mig för en operation vilket innebär slutet på min elitkarriär, men så småningom början på en helt annan resa…