fbpx

Hej!

Här kommer en uppdatering från mig efter en något (minst sagt) strulig sommar. I maj var jag i London och tävlade på OS arenan som ni sett friidrottstävlingar från under OS. Det var läckert, riktigt riktigt läckert att tävla där inne samtidigt som det var väldigt jobbigt. Det var jobbigt därför att för varje tag jag tog i tävlingsstolen fick jag ont i min högra höft. Jag visste vid detta tillfälle att det inte skulle bli något London Paralympics för mig. Att mitt mål som jag haft de senaste fyra åren skulle raseras och gå upp i rök.

I början på juni låg jag så i en sal på Karolinska sjukhuset i Solna och väntade på att få tala med min läkare innan det var dags för operation. En operation som skulle innebära att man bytte ut min skadade höftled mot en ”ny” samt fixade till ett litet sår i ryggslutet. Trodde jag. Min andra läkare var väl informerad om såret på ryggen vilket denna läkare inte var (miss i kommunikationen med sin kollega). När denna läkare såg såret informerade han mig om att ett öppet sår i närheten av höften ökar infektionsrisken i den nya höftkulan med tio gånger. Veckorna innan operationen hade jag stora sömnproblem på grund av värk från höften och blev därför väldigt besviken på beskedet att man endast kunde operera ryggen vid detta tillfälle.

Jag kom hem från sjukhuset på kvällen och var glad över att i alla fall ha fått ryggen fixad. Det visade sig att jag har vajrar som håller ihop mitt bäcken sen när jag opererades för cancer när jag var 9 år gammal och det var nu ett spänne som höll ihop dessa vajrar som hade orsakat såret på ryggen. Nu hade man klippt av vajrarna (de fyller inte längre någon funktion) och tagit bort spännet för att ryggen skulle kunna läka ihop. Kanon tänkte jag – nu kan jag snart få höften opererad också (så lätt skulle det inte gå).

Strulet började redan efter några dagar när det började komma var ur operationssåret på ryggen. Jag hade blivit tillsagd när jag ringde till sjukhuset att man inte skulle byta plåstret på en vecka då det var sterilt (visade sig sedan vara felaktig information då det bara gäller för helt nya sår). När jag äntligen fick börja byta plåster på såret visade det sig att det inte var särskilt suget på att läka ihop. Vi kämpade ändå på och gjorde allt för att få det att läka. Efter drygt två veckor verkade det äntligen vara på gång att läka ihop.

Då kom nästa smäll – jag började få ont i ryggen.

Till en början hade jag ont till vänster om operationsområdet. Jag tänkte inget speciellt på det och gick vidare med mitt liv som vanligt tills det blev mer av en stickande smärta. Efter några dagar började jag känna något vasst under huden. Jag visste instinktivt att något var fel utan att kunna säga vad.

Efter några dagar av rejäl smärta fick jag svaret på vad som var fel när en vajer trängde igenom huden där jag haft ont. Det är inte en upplevelse jag rekommenderar.

Det blev nu ett nytt läkarbesök och ett konstaterande om att det kanske inte hade varit helt smart att bara klippa bort spännet som höll ihop vajern. Att göra det hade lett till att den vänstra ändan på vajern började räta på sig och till slut tog sig ut genom huden.

Jag sattes upp på en akut operationslista för att få stålvajern kapad ordentligt. Det här var på måndagen. På torsdagen låg jag i en säng på sjukhuset och väntade på att rullas iväg på operation. Jag såg då fram emot att få vajern borttagen samt min dåliga höftkula avsågad (höftkula avsågad?). Låt oss backa bandet till måndagen.

Under besöket hos min läkare på måndagen beslutade vi oss för att göra en annan operation för höften. Den operationen innebär att istället för att sätta in en ny höftkula i titan (vilket man inte kan göra med ett öppet sår i närheten) sågar man bort den gamla höftkulan. Denna operation hjälper ofta till att dämpa smärtan och har man tur kan det vara ett permanent alternativ för sådana som mig (allmänt slöa personer som föredrar att sitta). Tillbaka till torsdagen. Jag låg där i min säng på sjukhuset och väntar på operation medan en sköterska är i full färd med att sätta dropp (hon har precis missat blodådran för andra gången och hoppas nu på tredje gången gillt). Innan hon hinner in och rota med nålen igen kommer en annan sköterska in i salen med en bekymrad min i ansiktet och säger att operationen är inställd. Det visar sig ha varit en stor trafikolycka och med anledning av den är alla operationssalar upptagna resten av dagen. Jobbigt besked när jag hade sett fram emot att bli av med ”min vajer”. Jag hinner i alla falla stoppa sköterskan från att sticka mig igen och förvandla mig till en levande nåldyna. Jag håller humöret uppe på vägen hem med förhoppning om att få opereras dagen efter istället.

Blir ingen operation på fredagen. När jag ringer igen på måndagen möts jag av förvirring i telefon. Det visar sig att min favoritläkare son skulle göra operationen och som jag har fullt förtroende för har gått på semester (inte han som gjorde första operationen utan han som opererande mig när jag var liten). Nu bryter jag ihop. Håller tillbaka tårarna i telefon efter bästa förmåga. När jag väl lägger på brister det. Nu är jag trött på det här, jag vill träna, jag vill tävla, jag vill åka till London på Paralympics, jag vill vara ung (inte vänta på höftledsbyte som vilken pensionär som helst), jag vill njuta av sommaren. Inget av det får jag göra. Jag begraver mig själv i min säng med datorn laddad med tv-serier och filmer för att på något magiskt vis titta bort mina sorger. Går sådär. Till slut lyckas jag i alla fall få en ny läkare. Några dagar senare är jag inne på Karolinska och träffar honom.

Det första han gör när han tittar på vajern är att be sköterskan hämta en avbitare från operation med vilken han klipper av det som sticker ut. Äntligen någon med handlingskraft. Jag gillar honom. Det här kommer gå bra. Tyvärr har han inte makt över operationsplaneringen på ett sjukhus som är totalt överfullt (enligt personalen värsta sommaren nånsin). Till slut en dryg vecka senare ligger jag på uppvaket utan vajer och utan höftkula (great success). Operationen gick bra och kirurgen är mycket nöjd. Ligger kvar på sjukhuset i fem dagar och får mycket besök av härliga vänner och familj (stort tack till alla er). Sitter utanför sjukhuset en dag och fastnar på bild med ena armen bakom ryggen. På bilden ser det ut som att jag är armlös. Lägger upp bilden på Facebook med kommentaren ”Operationen gick bra. Dock tog de en arm också. Sånt som händer…”

Folk tror att det är på allvar och börjar ringa. Jag är mycket nöjd med mitt skämt :-)

Tången:

Armlös:

Nu är det en dryg månad sen operationen. Både ryggen och höften har läkt ihop. Smärtan i höften har blivit bättre men är fortfarande påtaglig i vissa lägen vilket får mig att tro att jag måste opereras igen i höst för att äntligen bli helt bra.

Vad har jag lärt mig/fått ut av av sommaren?

Sommaren har fått mig att inse att jag inte är odödlig, allt faktiskt kan gå åt skogen när jag minst anar det och att det gäller att köra på ändå. Jag tror saker och ting har en bakomliggande mening. Just den meningen har jag klurat på i det här fallet. Vad var meningen med allt det här strulet, missa Paralympics i London och få vajrar som sticker ut genom ryggen? Jag kommer fram till två ord: tacksamhet och ödmjukhet Jag behöver bli mer tacksam för det jag har samt mer ödmjuk mot livet.

Med (förhoppningsvis) mer tacksamhet och ödmjukhet går jag därför in i hösten med mer glöd, mer driv och mer jävlar anamma. Nu kör jag mot Rio (med lite VM och sånt emellan), håller fler inspirerande föreläsningar och blir mitt ännu mer bästaste jag!

Nu kör vi! Är ni med mig?

Aron

Ps

Den 21 augusti kommer jag köra ett gratis webinarium om kost för att maximera sin idrottsprestation. Spana in det här: www.aronshemligheter.se

Full fart framåt!

zp8497586rq