fbpx

Mt Elbrus – 5365 meter

I förra veckan kom jag hem från Mt Elbrus (Europas högsta berg) i Ryssland. Jag åkte dit med förhoppningen om att lyckas bestiga det med sina 5 642 meter.

Det enda riktiga berg som jag bestigit innan ä Kebnekaise som i sin tur skiljer sig väldigt mycket från Mt Elbrus. Inte bara är Elbrus mer än dubbelt så högt utan det är även täckt med snö nästan hela vägen. Alltså en hel del skillnader mot Kebnekaise. 

Innan avfärd var det många frågor som kretsade i mitt huvud. Hur skulle jag klara höjden? Hur skulle mina specialkryckor fungera på snön? Hur skulle det fungera för mig att ta mig fram i snön när det var riktigt brant? 

Som tur var gjorde jag det tillsammans med ett riktigt erfaret team bestående av Johan Ernst Nilson samt Nicolas Gafgo. Förutom dem hade vi även den tyske film-killen Kai-Ole samt guiden Ivan med oss. 

Förutom att bestiga berget i sig var målet även att samla in 100kr per klättrad meter till Barncancerfonden. Genom vår kampanj ”100krpermeter.se”. 

Torsdagen den 24 juli hoppar jag och Nicolas så på ett plan till Mineralnyje Vody via Moskva. På mellanlandningen i Moskva möter vi upp Johan och Kai och slutligen i Mineralnyje vår guide Ivan. 3 timmar senare och långt in på småtimmarna anländer vi med minibuss till hotell Elba som ligger i Kaukasus nära foten på Mt Elbrus. 

Nästföljande dagar ägnar vi åt att ta oss via liftar upp till 3600m, bygga läger där samt acklimatisera oss. Det visar sig snabbt att jag klarar höjden förvånansvärt bra. Jag upplever faktiskt inga höjdsjukesymptom alls. Visst är det jobbigt att andas och anstränga sig men jag upplever inga problem med vare sig huvudvärk eller illamående (så tacksam för det!). 

Alla de andra förutom guiden känner dock av höjden och Gafgo (samtidigt som han har en rejäl huvudvärk från höjden) säger lite irriterat till mig att jag är den enda han stött på förutom Göran Kropp som inte haft några problem alls med höjden. När jag hör det ler jag årets största leende samtidigt som jag känner mig väldigt tacksam.

Det är nog jobbigt att gå med kryckor och köra rullstol på hög höjd. Att dessutom ha huvudvärk och må illa vore lite väl jobbigt.

Efter några dagar på 3600m tar vi så en stor pistmaskin tillsammans med vår utrustning upp till 4400m. Väl där börjar acklimatiseringen på riktigt. 

Första dagen får jag känna av hur det är att faktiskt röra sig uppe på den höjden då vi tillsammans beger oss till fots från 4400m upp till 4700m. Det är sjukt jobbigt. Jag tar några få steg med kryckorna och sen pustar jag. Sen ytterligare några steg och sen pusta lite till. Känslan att till slut lyckas ta sig upp till 4700m är grym. Det tar ungefär tre timmar för oss att komma dit upp men ner tar det bara ca 25 min. Helt otroligt vilken skillnad det är mellan att gå upp och ner.

Nästkommande 3 dagar ägnas åt att ta det lugnt i vårt basläger på 4400m och anpassa oss till höjden. Jag börjar känna att det går lättare att röra mig på höjden och kroppen börjar anpassa sig. Förutom att ta det lugnt och äta mat går mycket av vår tid åt till att smälta snö till vatten. Uppe på hög höjd behöver man nämligen dricka mycket vatten då en god vätskebalans är viktig för att hålla bort höjdsjukan.

Den 1 augusti är det så dags.

Det är äntligen dagen då vi ska göra toppförsöket (faktiskt på dagen 1 år sen jag och Johan nådde toppen på Kebnekaise). Äntligen dagen då vi ska göra den riktiga attacken mot toppen!

Dagen innan är jag trött och känner mig sliten men på kvällen innan börjar jag tagga till. Känner i hela kroppen att snart är det dags. Snart smäller det.

Det blir en kort natts sömn. 

Planen är att kl 04:30 ta pistmaskinen upp till 5000m för att där uppe påbörja vår vandring mot toppen. Anledningen till att vi valde att ta pistmaskinen dit upp var att det annars helt enkelt skulle bli en för lång och slitsam toppdag.

Jag går upp kl 03:30 och börjar göra mig i ordning i tältet. Natten har varit den kallaste hittills med temperaturer på ner mot -10 grader så det är riktigt kyligt i tältet men till slut börjar jag få upp värmen och en timme senare står jag utanför tältet i full gore-tex och dunmundering.

Nu smäller det – nu jäklar ska vi ta oss till toppen tänker vi alla när vi sitter där på pistmaskinens flak i skenet från våra pannlampor. 

Väl uppe på 5000m påbörjar vi vandringen mot toppen. Det är kallt, det är brant och det är riktigt riktigt jobbigt. Ibland är det så tungt att jag klarar av att gå 3-4 steg med kryckorna innan jag måste stanna och pusta ut. 

Efter ett tag har jag svårt att gå med kryckorna vilket slutar med att jag kryper fram en bit – så brant är det. För att jag ska känna mig säker är jag hela tiden hopkopplad med rep tillsammans med Nicolas. Han är en riktigt erfaren klättrare och det känns säkert att ha honom framför mig så att jag inte glider iväg om jag skulle ramla. 

Även om det går långsamt för oss så rör vi oss hela tiden framåt med korta pauser. Efter att ha gått i ungefär en timme kommer vi på att jag kan använda en krycka och en isyxa vilket gör så att jag kan röra mig lite snabbare.

För att att sporra mig själv när allt är tungt sätter jag upp delmål på vägen mot toppen. Delmålen blir att jag ska kunna gå ett visst antal steg utan att ta paus. Jag börjar med 20 steg, sen 50 och rekordet blir faktiskt att jag lyckas ta 100 steg utan att ta paus. Dessa små mål hjälper mig verkligen mentalt att hålla gnistan uppe när allt går tungt i den tunna luften. 

Hela teamet hjälper mig även att peppa mig mot mina stegmål. Johan går bakom mig och hjälper till att räkna stegen samtidigt som jag hör hur han också kämpar rejält bakom mig. Han har ju inte bara sig själv att tänka på utan har även min rullstol fastspänd på sin ryggsäck. Det är nog ett rekord i sig – första person som bär en rullstol upp på Mt Elbrus :-) 

Med jämna mellanrum när vi går uppåt tittar jag på höjdmätaren i min klocka och jämför mot hur länge vi har gått. Vi har räknat med att gå ungefär 100 höjdmeter i timmen men jag inser ganska snabbt att vi inte håller tidsplanen. Vissa partier på vägen upp är branta och där tar vi många höjdmeter men många partier är även ganska flacka där man går på skrå på berget och där går man en lång sträcka utan att ta många höjdmeter. 

Efter att ha gått i ungefär två timmar passeras vi av en rysk grupp som är på väg upp mot toppen. Vår guide Ivan pratar lite snabbt med deras guide och säger sen till oss att den andra guiden sagt att det är oväder på väg vid kl 13. Hittills har vårt väder varit perfekt. Knappt ett moln på himlen och solen börjar långsamt gå upp borta i horisonten (det är helt otroligt vackert och något som alla borde få uppleva). 

Efter mycket hårt slit kommer vi till slut till sadeln på berget (5365m). Sadeln är dalen på Elbrus mellan bergets två toppar. Väl där så är jag riktigt sliten. Jag har fått kämpa hårt med kryckorna för att ta mig dit. I övrigt mår jag bra – jag har inte problem med höjdsjuka alls vilket är underbart skönt. De andra är också slitna (inte lika som mig men ändå trötta) och både Nicolas och Johan har huvudvärk från höjden.

När vi väl är i sadeln så tittar jag på min klocka och inser vilket beslut som är på gång. Som ansvariga för äventyret tar till slut Johan och Nicolas beslutet. 

Klockan är redan 9:30 och vi är för sena i kombination med att vi är för slitna och att dåligt väder är på ingång.

Vi måste vända tillbaka.

Jag har förstått det redan innan de säger det till mig. Vi har ”bara” 277 höjdmeter kvar till toppen men även om det är mindre än 300 höjdmeter så är det troligtvis 4-5 timmars klättring upp dit. En klättring som jag är övertygad om att vi skulle ha klarat men klättring handlar ju faktiskt inte om att ta sig till toppen. 

Det handlar om att ta sig säkert ner igen. 

Och i det tillståndet som jag var och med dåligt väder på ingång så skulle det ha varit allt annat än säkert. 

Det tar ett tag innan beslutet sjunker in. Först tar jag det med ro. Jag känner att det känns okej. 

Men några minuter senare kommer känslorna.

Känslorna av att vi har lagt ner så mycket kraft och energi utan att nå hela vägen fram. Vi har sagt att vi ska samla in 100kr per meter till Barncancerfonden och det känns där och då som ett svek att inte komma hela vägen upp. 

Jag bryter ihop och börjar gråta [Se videon nedan]. 

Efter att ha fått gråta en skvätt känns det bättre. Vi sitter kvar där i sadeln en halvtimme och njuter av utsikten. Njuter av hur otroligt vackert det är och passar även på att ta några bilder innan vi börjar gå neråt igen. 

På nervägen känns det bättre. Jag är glad att vi alla mår bra. Under vår tid på berget har vi hört talas om flera personer som förolyckats för att de tagit onödiga risker men alla i vårt team mår bra vilket är det viktigaste.

Vi nådde inte toppen i år men berget finns kvar nästa år. 

Efter att ha varit hemma från Ryssland nu i nästan två veckor är jag väldigt tacksam över att vi inte lyckades nå toppen – visst hade det varit en fantastisk känsla att sitta på toppen av Europa men jag känner att jag lärde mig väldigt mycket mer av att inte komma hela vägen upp. 

När allt går som det ska lär man sig sällan lika mycket som när saker och ting inte går som det ska. Efter ett ”misslyckande” blir man mer självkritisk och granskande och kan komma tillbaka starkare och smartare året efter.

Bilder från äventyret:

[shareprints gallery_id=”2854″ gallery_type=”masonry” gallery_position=”pos_center” gallery_width=”width_100″ image_size=”small” image_padding=”1″ theme=”dark” image_hover=”false” lightbox_type=”slide” titles=”true” captions=”true” descriptions=”true” comments=”true” sharing=”true”]

Några av mina lärdomar från berget: 

  • Ha enorm respekt för berget och förbered allt in i minsta detalj i förväg.
  • Ta med all utrustning hemifrån. Ska du hyra på plats gäller det att veta i förväg exakt vilka grejer du kommer få (märke, modell etc). Vi hyrde nämligen en del grejer på plats och alla grejer höll tyvärr inte måttet (våra tält till exempel).
  • Ha ett läger högre upp. Då jag inte kan gå lika långa sträckor varje dag som en ”vanlig” klättrare behöver jag ha fler läger och med kortare mellanrum. Därför skulle det nästa år vara perfekt att ha ett läger i sadeln.
  • Ha en lokal guide som pratar bra engelska. När vi kom till berget visade det sig att vår guide på plats pratade helt värdelös engelska. I farliga situationer som kan uppstå på berget är det väldigt viktigt att kunna kommunicera med sin guide och som det var nu blev det inte alls bra.

Vad jag vill göra annorlunda nästa år:

  • Ha mer tid på mig – i år blev det lite stressat och jag ser hellre att man har lite mer tid på sig för att kunna göra allt i lugn och ro.
  • Gå hela vägen. I år tog vi liften upp till 3600m och pistmaskinen till 5000m. Att ta liften upp kändes okej då i princip alla grupper gör det men att ta pistmaskinen hela vägen till 5000m är något jag helst skulle vilja slippa att göra. Mitt mål är att bestiga Elbrus på samma sätt som en ”vanlig” person skulle göra och jag vill i alla fall ha gått alla sträckorna. Nu gick jag aldrig sträckan 3600-4400m samt 4700-5000m. Även om man tar pistmaskinen upp till 5000m på toppdagen skulle jag i alla fall vilja ha gått alla sträckorna upp till dit så att jag kan säga att jag har bestigit hela berget.

Positiva saker från i år: 

  • Min kropp funkade väldigt bra på höjden – jag hade aldrig några känningar av höjdsjuka vilket jag var väldigt tacksam för.
  • Kryckorna med snöskor längst ner fungerade kanon.
  • Vi hitta olika bra tekniker för hur jag skulle gå på bästa sätt (kan utvecklas ännu mer till nästa år).
  • Vi hade bra säkerhet och tog inga onödiga risker.

Avslutningsvis vill jag säga som min vän och team-kamrat Johan säger. Misslyckats? – Nej vi har inte misslyckats. Vi har bara skjutit upp framgången till nästa år! 

Stort tack till supergänget med Johan, Nicolas, Kai-Ole och Ivan som gjorde årets resa möjlig! 

Aron 

PS – Insamlingen till Barncancerfonden är fortfarande öppen och alla som vill kan fortfarande vara med och lämna ett bidrag här: www.100krpermeter.se