ironman på hawaii

Ironman på Hawaii – Drömmen som blev verklighet

När jag var 14 år såg jag en dokumentär om Ironman Hawaii. Jag satt som klistrad framför tv:n när deltagarna kastade sig ut i havet för att simma 3,8 kilometer, cyklade 18 mil på de heta lavafälten och sedan avslutade med ett helt maraton. Jag tänkte: Vilken galen utmaning – tänk att någon ens klarar det där!

Många år senare, efter att ha kört Ironman i Kalmar 2016, hade jag fortfarande den där drömmen i bakhuvudet. Kalmar var stentufft, men Hawaii var något helt annat – den ultimata prövningen.

Wildcardet till Hawaii

Sommaren 2017 fick jag en överraskning som förändrade allt: ett wildcard till Ironman Hawaii, tack vare min prestation i Kalmar. Jag blev överlycklig – men också nervös. Skulle jag verkligen fixa det här?

Skillnaden var enorm. Kalmar är platt och vädret den dagen jag tävlade där var perfekt. Hawaii däremot bjuder på långa, branta backar, stekande sol och temperaturer som ofta klättrar upp mot 40 grader. Lägg till 24 timmars resa, 12 timmars tidsskillnad – och bara fyra dagar på plats på grund av redan inbokade föreläsningar. Förutsättningarna var allt annat än optimala.

Dagen D

När vi landade på den stora ön var stämningen elektrisk. Överallt syntes atleter ute på sina sista träningspass. Jag hämtade nummerlapparna, fick utrustningen godkänd – snart var det dags!

Starten gick tidigt på lördag morgon. Jag låg där i det varma, kristallklara vattnet, tog mina första simtag och hittade snabbt rytmen. Snart var simningen avklarad och jag kastade mig upp i armcykeln.

Till en början kändes allt förvånansvärt bra – tills de riktiga backarna kom. Plötsligt var det som att cykla rakt in i en bastu. Solen brände skoningslöst och jag kände hur kroppen började överhettas.

Jag var inte ens halvvägs in i cyklingen när jag insåg att det här kunde gå riktigt illa. Solkrämen hade tvättats av i vattnet och jag låg bakåtlutad som i en solstol, helt oskyddad i ansiktet – utan keps.

Kepsen som räddade mig

Vid en vätskestation fick jag syn på en volontär med keps. Jag ropade desperat:
”Can I please have your hat? I’m burning up in the sun!”

Han log, tog av sig kepsen och räckte den till mig. Det var som att få en livlina. Med den kunde jag i alla fall skydda ansiktet och få ner temperaturen en aning.

Många backar senare rullade jag in till varvning och bytte till min tävlingsrullstol. Maratonet var brutalt slitigt – men känslan att till slut korsa mållinjen och höra speakern ropa:
”Aron Anderson – you are an Ironman!”
Det var helt magiskt.

Att dessutom knipa en silvermedalj i rullstolsklassen gjorde upplevelsen ännu större.

Lärdomen

Dagen efter var kroppen helt förstörd – men värst var solbrännan. Jag var bränd överallt och hade fruktansvärt ont. Men det gav mig också en viktig insikt: prata alltid med de som gjort utmaningen innan. Små tips kan göra enorm skillnad. På Hawaii hade jag verkligen behövt skydda mig bättre från solen från första stund.

Ändå – känslan av att ha klarat Ironman Hawaii är något jag bär med mig resten av livet. En dröm från tonåren som till slut blev verklighet.