Om aron

Jag hade verkligen världens bästa
barndom. Vid 1 års ålder flyttade jag
från innerstan till ett radhus i Nacka tillsammans med mamma och pappa. Med bara några års mellanrum kom sedan mina småbröder Leo och Hugo.

Även om jag alltid gillat mina bröder har det varit syskonkärlek på hög nivå. Vi har brottats, slagits och puttat ner varandra frånbryggan på landet. Så som det ska vara helt enkelt.

Favorittiden på året var alltid sommaren då vi var ute på landställetpå Idö i Stockholms skärgård. Där kunde vi springa runt nakna, bada och klappa kossorna. Jag kommer ihåg hur sommarlovet och somrarna på Idö var hur långa som helst. Dom tog liksom aldrig slut.

Allt började med att jag fick ont i rumpan när jag satt ner. Vi satt i bilen julen 1995 för att åka ner till mormor och morfar och fira jul där. Efter att ha åkt några timmar började jag få väldigt ont i rumpan av att sitta ner. Efter det försvann inte värken. Varje gång jag satt ner kom smärtan i rumpan tillbaka.

Några veckor senare röntgades jag på sjukhuset. Svaret på röntgen kom som en chock för alla. Jag hade cancer. En tumör stor som ett äpple växte i mitt korsben i ländryggen.

Många tester och undersökningar senare kunde man konstatera att det var en elakartad tumör men att prognosen för att bota den såg bra ut. På min 8:e födelsedag. Den 26 januari 1996 fick jag min första cellgiftsbehandling.

”Det var smärta, lidande och gråt. Nålstick och spya.”

Efter den första cellgiftsbehandlingen följde en väldigt tuff period. Det var en tid full av cellgifter, strålning och alla möjliga mediciner för att göra mig frisk. Jag konstaterade att det jag gick igenom som barn önskade jag ingen människa. Det var smärta, lidande och gråt. Nålstick och spya. Till en början gick det ändå bra. Man kunde se hur tumören krympte och allt gick verkligen i rätt riktning. Jag skulle bli frisk!

Efter operationen började ytterligare en tuff tid i mitt liv. Så mycket av det som jag älskade att göra gick inte längre. Bland det bästa jag visste när jag var lite var att spela fotboll efter skolan. Det kunde jag inte göra längre.

”Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick jag inte sitta på 1 års tid.”

För att läka efter operationen behövde jag ligga stilla i en säng i 6 veckors tid. 6 veckor när man har mycket spring i benen är ingen höjdare. Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick jag inte sitta på 1 års tid. Föreställ dig den utmaningen. Du är nyopererad och kan knappt använda benen och dessutom får du inte sitta ner. Hur fixar man det?

Idrotten blev en viktig del (om inte den viktigaste) för mig för att ta sig tillbaka till livet. Det var där jag fick tillbaka mitt självförtroende och hittade något som jag verkligen älskade att göra. Det var i samband med att jag fick min första rullstol som jag började prova på många olika idrotter. De första jag provade var segling, friidrott och kälkhockey. Jag fastnade direkt för alla tre. När jag gör något i livet brukar jag göra det ordentligt. Lika så med idrotten. Jag började träna på så mycket det gick i alla idrotterna och blev snabbt bättre. Talang har jag alltid haft även om jag inte har varit den mest talangfulle.

”Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick jag inte sitta på 1 års tid.”

Vid 13-års ålder var jag med på mitt första mästerskap. Det var junior-EM. Jag hade tränat så mycket jag bara förmådde men jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Eftersom jag aldrig tävlat utanför Sverige visste jag
inte hur motståndet såg ut så jag var riktigt nervös. Mitt första race var 100 m. Jag var helt spak inför loppet men när jag väl satt på startlinjen försvann det. Då var det bara jag mot mållinjen. Jag kommer så väl ihåg hur startskottet går. Efter 50 meter är jag uppe i ledningen och lyckas behålla den hela vägen in i mål. En helt magisk känsla! Det gav mig blodad tand att fortsätta tävla ännu mer.

Jag gick ut gymnasiet med riktigt höga betyg och målet var solklart. Först skulle jag bli bäst i världen på friidrott och sen skulle jag skaffa mig en ”riktig” utbildning som mina föräldrar sagt var så viktigt ända sen jag var liten.

Jag tog studenten i juni 2007 och i september 2008 hägrade mitt mål. Då gick nämligen Paralympics i Beijing. Dit skulle jag ta mig med och prestera riktigt riktigt bra. Stora målet var egentligen Paralympics i London 2012 när jag skulle vara som bäst men det tydliga delmålet var Beijing.

Efter många timmars fokuserad träning kom jag till slut med. Känslan att tävla inför 90 000 skrikande kineser på läktarna var riktigt häftig. Jag gjorde inga bländande resultat men eftersom målet redan var inställt på London var det okej.