Mitt äventyr på över 6000 meter i Nepal

För några år sedan gick ett TV-program på TV4 som hette Expeditionen. I programmet fick man följa ett gäng kändisar som skulle försöka bestiga berget Lobuche i Nepal. Det var fascinerande att se hur de kämpade, slet och pressade sig själva mot toppen. Några lyckades. Andra fick vända.

Jag minns särskilt hur Mikael Persbrandt kämpade men inte kom hela vägen upp. När jag såg programmet väcktes en tanke i mig:

Skulle jag kunna göra det där?

Jag, som sitter i rullstol.

Skulle jag kunna bestiga ett berg på över 6000 meter?

Det var en sådan där tanke som först känns nästan absurd. Men samtidigt kittlande. Ju mer jag funderade på det, desto mer började idén växa. Tänk om det faktiskt gick? Tänk om jag kunde ta mig upp på ett riktigt högt berg i Himalaya?

Efter mycket om och men bestämde jag mig.

Det här ska jag göra.

Så jag la ut en fråga på nätet:

Vem vill hänga med mig till Nepal och ta sig an den här utmaningen?

Responsen blev fantastisk. Till slut samlade vi ihop ett team på 13 personer, plus mig och Maria, och tillsammans åkte vi till Nepal för att ge oss på ett äventyr som skulle bli något av det häftigaste jag har varit med om.

De första dagarna i Nepal

De första dagarna handlade om vandring och acklimatisering. När man ska upp på hög höjd behöver kroppen vänja sig successivt. Det går inte att stressa. Man måste låta kroppen anpassa sig till den tunnare luften.

Och det första som slog oss var hur otroligt vackert det var.

Jag tror inte att man riktigt kan förstå hur stora bergen är i Nepal förrän man står där själv. Att se de där giganterna resa sig omkring en, berg på över 8000 meter, är nästan overkligt. Det är svårt att ta in.

Vi vandrade genom dalar, över stigar och förbi små byar. På kvällarna bodde vi på så kallade tehus, enkla små hotell längs vägen. De var inte lyxiga, men de hade allt vi behövde. Mat, tak över huvudet och en varm känsla av gästfrihet.

Människorna vi mötte var fantastiska. Så vänliga, hjälpsamma och genuina. Och gruppen vi hade fått ihop var också otroligt fin. Det var människor med olika bakgrund, men med samma vilja: att göra något stort tillsammans.

Vi ville inte bara bestiga ett berg.

Vi ville också samla in pengar till Barncancerfonden och göra något som betydde mer än bara själva äventyret.

Ankomsten till Base Camp

Efter ungefär en veckas vandring kom vi till slut fram till Base Camp, som låg på cirka 4800 meters höjd.

Där bodde vi i tält. Vårt sherpa-team hade redan slagit upp ett helt fantastiskt Base Camp med sovtält, mattält, kökstält och allt vi behövde. De hade byggt upp en liten tillfällig by mitt ute bland bergen.

Det var en mäktig känsla att komma dit. Plötsligt kändes allt på riktigt. Vi kunde titta upp mot berget och se toppen vi skulle försöka nå. Jag minns att jag tänkte:

Shit. Ska vi verkligen upp där?

Det var både skrämmande och häftigt på samma gång.

Eftersom jag sitter i rullstol och inte kan klättra på exakt samma sätt som en vanlig klättrare behövde vi anpassa upplägget. Jag kunde inte göra hela klättringen från samma utgångspunkt som resten av gruppen. Därför kortade vi av själva toppförsöket genom att först ta oss upp till ett högre camp.

Tillsammans med två sherpas klättrade jag upp till ett eget litet advanced camp på ungefär 5700 meters höjd. Där tältade vi inför toppförsöket. Resten av gruppen startade från ett lägre camp, och planen var att vi skulle mötas upp så att vi kunde göra den sista biten mot toppen tillsammans.

Toppförsöket

Att klättra på så hög höjd är något helt annat än att röra sig hemma.

Luften är tunn. Kroppen får kämpa för varje andetag. Varje steg känns.

Jag gick där med isyxor och drog mig uppåt, steg för steg. Ibland kunde jag bara ta tre eller fyra steg innan jag behövde stanna och ta fyra djupa andetag. Sedan tre, fyra steg till. Och fyra nya andetag.

Så höll det på.

Timme efter timme.

Det var otroligt kämpigt. Inte bara fysiskt, utan också mentalt. Många gånger dök tankarna upp:

Det här kommer inte gå.

Jag orkar inte.

Det är för tufft.

Men samtidigt hade jag bestämt mig. Jag skulle fortsätta så länge det var möjligt. Ett steg till. Ett andetag till. En liten bit till.

Och efter många, många timmars kämpande kom jag till slut upp på toppen.

På toppen av Lobuche

Känslan att sitta där uppe, på över 6000 meters höjd, med utsikt över Everest och flera av världens högsta berg, är svår att beskriva.

Det var helt otroligt.

Vi hade dessutom en fantastisk tur med vädret. Himlen var klar och utsikten var magisk. Att få sitta där och ta in allt var en av de mäktigaste upplevelserna i mitt liv.

Och det bästa av allt: Maria var också med. Hon tog sig också hela vägen upp till toppen.

Att få dela den utsikten och det ögonblicket med henne gjorde upplevelsen ännu större. Det blev inte bara en prestation. Det blev ett minne för livet.

Ett äventyr tillsammans

Det här äventyret hade aldrig blivit samma sak utan alla människor som var med.

Jag vill rikta ett enormt tack till alla deltagare som följde med till Nepal. Ni gjorde resan till något helt unikt. Att få kämpa tillsammans, skratta tillsammans, frysa tillsammans, vara trötta tillsammans och till slut få dela den här upplevelsen var fantastiskt.

Jag vill också tacka Oskar, vår svenska guide och en god vän till mig, som gjorde ett otroligt jobb under hela expeditionen.

Och såklart vårt sherpa-team. De var helt fantastiska. Professionella, trygga, skickliga och otroligt fina människor. Det var en ära att få göra det här tillsammans med dem.

Alla kom ner säkert från berget. Några blev höjdsjuka och fick det riktigt tufft, men de kunde komma ner på lägre höjd och återhämta sig. Det viktigaste av allt var att alla kom hem välbehållna.

Mer än bara en topp

För mig handlade det här aldrig bara om att nå toppen.

Det handlade om att våga ställa frågan:

Vad är möjligt?

Det handlade om att inte låta en rullstol definiera gränsen för mina drömmar.

Det handlade om att samla människor kring en idé, ta sig an något svårt tillsammans och samtidigt göra skillnad för andra.

Under expeditionen lyckades vi samla in omkring 150 000–160 000 kronor till Barncancerfonden. Det känns otroligt fint. För mig, som själv har haft cancer som barn, betyder det väldigt mycket att kunna bidra till andra barn och familjer som går igenom samma kamp.

När jag tänker tillbaka på Nepal känner jag enorm tacksamhet.

För bergen.
För människorna.
För teamet.
För Maria.
För alla steg, alla andetag och alla stunder då det kändes omöjligt men ändå gick.

Vilket äventyr det var.