När förändring blir det enda alternativet

Häromdagen var jag på Barncancergalan på Berns i Stockholm. Jag och min tjej gick nerför röda mattan, bländades av kamerablixtar och log mot mingelfotograferna. Plötsligt fick jag syn på en person jag tyckte mig känna igen. Men jag tvekade – kunde det verkligen vara han?

Anledningen var enkel: han såg helt annorlunda ut. Han hade gått ner otroligt mycket i vikt. Och då menar jag verkligen otroligt mycket.

Jag ropade till honom:
– Hej! Vad kul att se dig! Och wow, vilken förändring du har gjort – stort grattis!

Han log stort, såg både stolt och glad ut, och berättade att han hade tappat över halva sin kroppsvikt. Han beskrev känslan av att vara en helt ny människa.

När förändring blir på liv och död

Efter lite småprat frågade jag honom:
– Vad fick dig att göra den här förändringen?

Hans svar fastnade hos mig:
”Jag hade tappat livsglädjen. Kroppen orkade inte längre, jag kunde knappt jobba. Till slut fick jag nog. Jag var tvungen att förändras.”

Och det är intressant, för samma tema hör jag gång på gång från människor som gjort stora skiften i sina liv. Många säger samma sak:
”Jag hade inget val.”

Det verkar som att det ofta är först när vi når den punkten – när vi upplever att vi inte längre kan fortsätta som förut – som vi verkligen tar steget.

När vi inte längre har ett val är det lätt att ta beslutet. Det vi måste jobba med är att göra våra val snabbare.

Vi har alltid ett val – men…

Egentligen har vi ju alltid ett val. Vi kan alltid välja att skjuta på förändringen, ignorera signalerna eller hoppas på att livet på något sätt löser sig själv.

Men kanske är det just när vi bestämmer oss för att det inte längre finns något alternativ som det händer något på riktigt. När förändring inte bara är ett ”borde” utan ett ”måste”.

Jag tänker på en vän till mig som för många år sedan levde i ett tungt heroinmissbruk. När jag frågade henne vad som fick henne att sluta svarade hon kort:
”Jag slutade när jag insåg att om jag fortsatte så skulle jag dö. Jag hade inget val.”

Min egen erfarenhet av att inte ha något val

När jag som liten hamnade i rullstol hade jag också kunnat fastna i känslan av att allt var över. Att livet som jag kände det var förlorat.

Men för mig fanns det aldrig på kartan att ge upp mitt aktiva liv. Jag såg det inte ens som ett alternativ. Jag visste att jag var tvungen att fortsätta leva – men på ett nytt sätt. Det var mitt enda val.

Och det är just där, i det beslutet, som styrkan finns. När vi tar bort alla andra alternativ och bestämmer oss för att den enda vägen är framåt.

Att göra valet att det inte finns något annat val är en stark drivkraft framåt.

Två nycklar till förändring

Tillbaka till samtalet på röda mattan. Jag frågade min vän hur han faktiskt hade gjort sin förändring.

Hans svar var enkelt men kraftfullt:

1. Jag tog hjälp.
2. Jag bytte bekantskapskrets.
   

Det kanske låter som små saker, men de är avgörande.

• Att ta hjälp gör resan snabbare och lättare. Vi får tillgång till genvägar, strategier och erfarenheter från människor som redan gjort samma resa – en coach, en mentor, en förebild. Det kan spara oss månader, ibland år, av kamp.
• Att byta bekantskapskrets förändrar miljön vi lever i. Vi formas av människorna runt oss. Det sägs ofta att vi är genomsnittet av de fem personer vi spenderar mest tid med. Ställ dig frågan: vilka är dina fem? Och hjälper de dig i den riktning du vill?