Att våga tänka stort – hur jag (VI) fyllde globen! 

Det var minus fyrtio grader ute. Kylan bet i kinderna, fingrarna värkte och jag hade skidat i snart sju timmar. Framför mig väntade tre timmar till innan jag fick slå upp tältet, krypa ner i min varma sovsäck och stilla hungern med frystorkad mat.

Jag var mitt i ett av mitt livs största äventyr – att som första person i rullstol ta mig till Sydpolen i min specialbyggda sitski.

Det var brutalt. Det var vackert. Och det var ensamt.

Timmarna av skidande gav mycket tid för reflektion. Jag skidade tillsammans med min guide Doug, men under de tjocka ansiktsmaskerna som skyddade oss mot kylan var det nästan omöjligt att prata. Till slut blev det bara tystnad – en tystnad där tankarna fick fritt spelrum.

Ingen mobil. Ingen Netflix. Inga distraktioner.
Bara jag, snön, vinden och mina tankar.

I den stillheten började jag leka med mina egna idéer. Jag började utmana mina tankar, testa gränserna för vad som egentligen är möjligt.

En tanke dök upp:
Vilket är det största projektet jag skulle kunna göra för att inspirera ungdomar?

Jag började i det lilla.
Kanske kunde jag samla elever från en skola och föreläsa för dem?
Visst, men det kändes… för litet.

Kanske från flera skolor?
Bättre – men fortfarande inte tillräckligt.

Från en hel stad?
Nu började det hända något!

Till slut landade tanken:
Tänk om jag kunde samla ALLA niondeklassare i Stockholm och föreläsa för dem i Globen.

Skulle det gå? Ingen aning.
Skulle alla ens få plats? Tveksamt.
Men det var en tanke som fick det att pirra i magen – och det var tillräckligt för mig.

Aron föreläser i Globen inför 11 000 niondeklassare 

En fråga förändrar allt 

En dryg månad senare var jag hemma i Stockholm igen. Fingrarna och tårna hade tinat, men tanken fanns kvar: Globen.

Hur i hela världen skulle jag kunna göra det?
En sak visste jag – jag kunde inte göra det ensam.

Så jag bytte fokus.
Jag slutade fråga ”Hur ska jag göra det här?”
och började istället fråga:
”Vem kan hjälpa mig att göra det här?”

Den frågan förändrade allt.

Plötsligt såg jag möjligheter istället för hinder. Jag tänkte direkt på Jonas, en projektledare jag jobbat med tidigare. Han hade rätt energi, rätt driv. Skulle han kunna ta ledningen i ett sånt här monsterprojekt?

Kort därefter var vi igång. Och åtta månader efter den där kalla dagen på Antarktis rullade jag in på scenen i Globen till publikens jubel – inför 11 000 niondeklassare.

Vi hade gjort det.

Och lärdomen var glasklar:
Det handlar inte om hur du ska göra något.
Det handlar om vem som kan hjälpa dig att göra det.

Globen-projektet blev en enorm succé. På scenen hade jag sällskap av fantastiska människor som Molly Sandén, Danny Saucedo, Boris René, OS-guldmedaljören Jenny Rissveds och moderatorn Jessica Falkman.
Ett extra stort tack till projektledaren Jonas Pettersson och vår sponsor BAUHAUS – utan er hade det aldrig blivit verklighet.

Min modell för att våga tänka stort

1. Lek med dina tankar. Låt idéerna flöda utan att censurera dem.
2. Hitta något du vill göra – och fråga dig: Hur kan jag göra det 10x eller 100x större?
3. Ställ frågan: Hur skulle jag kunna genomföra det?
4. Byt sedan till: Vem kan hjälpa mig att genomföra det?
5. Kontakta den personen – och se vad som händer!

Att våga tänka stort handlar inte om att ha alla svar. Det handlar om att ställa rätt frågor – och våga tro att det faktiskt kan gå. Stort lycka till!