fbpx

I torsdags satt vi i bilen på väg upp mot Sälen för att på söndagen köra Vasaloppet. Allt var frid och fröjd – jag kände mig laddad och var grymt taggad inför att äntligen få köra Vasan.

På vägen upp stannade vi på Mora skidstadion för att plåtas för Expressen och en artikel som de ville skriva om min klassikersatsning. Artikeln finns här: http://www.expressen.se/nyheter/aron-anderson-kor-klassikern-utan-ben/ (visst blev bilderna bra!)

Plåtningen gick bra och efter den satte vi oss i bilen för att köra de sista 10 milen till Sälen.

Då började problem.

När vi hade kört en liten bit kände jag att något inte var som det skulle i min kropp. Jag kände mig varm och yr samt började få ont i fötterna (när jag börjar bli sjuk brukar jag ofta få konstiga nervsmärtor i mina fötter).

Efter en dryg timme i bilen kom vi fram till vår fina stuga uppe i Lindvallen som skulle komma att bli vår bas för Vasaloppet. Direkt när vi kom fram blev jag tvungen att bara lägga mig ner på en soffa för att pusta ut samtidigt som jag blev väldigt oroligt – är det såhär min Vasaloppssatsning ska sluta? Framför TV:n med feber?

På fredag morgon när jag vaknade kände jag mig lite bättre men fortfarande inte alls bra. Jag hade fortfarande feber och nu började jag få panik för att inte hinna bli frisk. När sen resten av gänget kom till stugan på fredagen så började jag känna mig bättre och bestämde mig för att basta ut bakterierna (kanske inte helt genomtänkt).

Efter bastun kände jag mig mycket bättre och vi åt en riktigt trevlig middag på kvällen men när jag sen vaknade på lördag morgon kände jag mig ännu sämre. Nervsmärtorna i fötterna var mycket värre och jag började inse att det kanske inte skulle bli något Vasalopp. För att försöka göra allt i min makt för att bli frisk åkte jag och pappa ner till vårdcentralen i Sälen på lördag morgon.

Läkaren kunde inte konstatera någon infektion men skrev ändå ut antibiotika på min inrådan. Tidigare under lördagen hade SVT hört av sig och ville att jag skulle vara med i vinterstudion så jag åkte direkt från vårdcentralen ner till startgärdet i Sälen.

Såhär såg det ut:

I inslaget ville jag hålla masken och säga att allt kändes bra. Jag kände helt enkelt att jag måste köra loppet. Måste bli frisk på något sätt…

Efter vinterstudion åkte vi hem till stugan, jag tog två alvedon för att sänka febern och gick och la mig. När jag sen vaknade efter tuppluren började jag känna mig lite bättre och så fortsatte det under dagen. För varje timme som gick kändes kroppen snäppet bättre.

På kvällen åt vi en gemensam middag med hela gänget och då började jag känna mig riktigt bra. Jag hade fortfarande lite feber och ordern från läkarn var att jag fick köra bara jag var feberfri. Har väl inte alltid varit den som gillar att följa andras regler så på kvällen innan satte vi upp två scenarior:
1. Jag vaknar med feber och startar ändå Vasaloppet men bryter vid första kontrollen.
2. Jag vaknar utan feber och kör hela Vasaloppet.

På lördagskvällen gick jag sen och la mig och höll tummarna. Allt var fixat, skidorna vallade (tack Johan för supervallningen), material genomgånget, mat till loppet upplagt. Nu var det bara kroppen som också skulle vara med på noterna.

Jag vaknade på söndagen och försiktigt kände jag på min panna.

JAAAAAA!!! – glädjevrålet hördes i hela stugan!

Jag var sval – febern var borta – nu kör vi!

Klockan 06:00 hoppade vi in i bilen och åkte mot starten. Pirret började komma och jag var så TACKSAM för att febern var borta och att jag skulle få starta.

Klockan 08:00 gick startskottet. Till en början gick det väldigt långsamt – alla ville fram men det gick inte att komma fram för allt folk som var i vägen. Första ”mördarbacken” gick det långsamt i vilket jag tyckte var ganska skönt så att jag inte rusade på och brände för mycket energi redan där.

Inslaget ovan är från första kontrollen i Smågarn. Där var jag riktigt pigg och hade bra fart i kroppen. Spåren var långt ifrån fantastiska men det fanns i alla fall ett spår som var helt okej att åka i. Så fortsatte det fram tills det var ungefär 35 kilometer kvar.

Då började helvettet.

Fram tills 35 kilometer kvar hade jag känt mig pigg och fräsch. Jag hade bra med energi och vi höll ett riktigt högt tempo som skvallrade om en totaltid på runt 7:30.

Då försvann plötsligt spåren. Om en vanlig åkare påverkas mycket av att inte ha några spår så är det dubbelt så illa för mig. Problemet när spåren blir dåliga eller försvinner är att det är mycket svårare att i sitski kompensera för det på samma sätt som en ”vanlig” åkare kan göra genom att böja på knäna.

Här är det ungefär 19 kilometer kvar och jag är helt förstörd.

Mitt stora mål för Klassikern är ju att bli först någonsin i rullstol att köra den på under 24 timmar i totaltid och då var det viktigt att inte bränna för mycket tid på Vasaloppet. Jag hade räknat på att jag måste klara Vasan på under 9 timmar för att klassikern ska vara möjligt och den tiden kämpade jag verkligen mot på slutet.

Det enda fokus jag hade mot slutet var att ta två tag till och sen ytterligare två tag till för att komma in på under 9 timmar. Vad motiverade mig att fortsätta förutom klassikermålet? Barnen motiverade mig. Alla barn som ligger på sjukan med cancer och inte kan sluta bara för att det är lite jobbigt. De fick mig att kämpa vidare några tag till varje gång det kändes jobbigt.

Känslan att sen glida igenom målbågen i Mora var helt fantastisk.

Jag hade fixat det! Och dessutom på en tid under 9 timmar! Slut tiden blev 08:44:39 vilket jag under förutsättningarna med spåren och dessutom ha haft feber som uppladdning är helt galet nöjd med!

IMG_8652

Känslan att få komma i mål tillsammans med bästa gänget (från vänster Kjell Enhager, Anders Wenning & Peter Rejler) var helt fantastiskt. De langade mat och dricka, hejade på när allt gick lätt men framför allt stöttade och hejade ännu mer när allt gick tungt. Utan er hade det inte gått! Ni är bäst!

Aron

PS – Av någon konstig anledning är jag såhär 5 dagar efter målgång i Mora sugen på att göra om det :-) – Är man helt frisk då?

Klicka gärna på “Like”!

[social_sharing style=”horizontal” fb_color=”light” fb_lang=”en_GB” fb_text=”like” fb_button_text=”Share” tw_lang=”en” tw_button_text=”Share” g_lang=”en-GB” g_button_text=”Share” alignment=”center”]